Ibland är ju mardrömmar alldeles too much ... inatt hade jag en sån ... den sitter fortfarande kvar i kroppen och jag vill inte gå och lägga mig. Rädd för att somna.

Inatt drömde jag att mina chefer började lägga över mina arbetsuppgifter på andra anställda. Jag blev med andra ord överflödig och de skulle säga upp min tjänst. Alla vände mig ryggen. Jag försökte prata med min chef och menade att "Ni kunde åtminstone sagt något ...", för då hade jag fått en chans att rädda lite av min ekonomi kanske. Anmäla mig till a-kassa, sälja lägenheten och flytta till billigare gh osv. Nu blev ju allt panik. Jag skulle bara bort, på dagen. Jag fick tag i älskling (som jag dock i drömmen inte längre var tillsammans med) och bad honom om hjälp att tömma min dator så att de inte kunde komma åt sånt som var mitt egna. "För en väns skull..." bönade jag. Vet inte om jag fick svar. Svårt förklara känslan, men när jag vaknade bankade hjärtat så att jag trodde jag skulle få en hjärtattack. Hade hyfsat svårt att somna om ...

Somnade iaf om tillslut och då började drömmen igen, fast ännu värre. Nu var barnen inblandade och min familj hade oxå vänt mig ryggen. På nåt vis bodde jag och barnen nog hos min mamma. Helt plötsligt fick jag veta att en av pojkarna skulle ha mitt rum. Jag skulle ut. Jag bara men jag kan inte packa allt nu så här på en gång. Mamma var bara iskall och menade på att hon slängt ihop lite och jag fick ta vad jag kunde bära. Så nu slets barnen oxå ifrån mig. Tankarna for som torpeder ... inget jobb ... ingenstans att bo ... jag kommer inte kunna behålla bilen ... hur ska jag kunna köra barnen till coh från skola och aktiviteter ... jag kommer bara vara en belastning ... jag kommer bli hemlös ... hur ska jag tvätta mig ... hur ska jag tvätta mina trosor ... jag kommer inte finnas i mina barns liv ... miljarder tankar ... När jag vaknar forsar det tårar nerför mina kinder :´´´´(. Jag kunde inte hejda tårarna på en lång stund och jag somnade definitivt inte om ju ... Fy för sjutton vilken vidrig dröm. Tar vilket monster som helst bara jag slipper en sån här igen ... Denna gick genom skinn och ben, själ och hjärta.

Annars är det väl mer eller mindre som vanligt här. Älskling är kvar i mitt liv. Vi har det inte särskilt bra, men vi klänger oss fast iaf. Vill väl inte vara själva och nånstans så är vi ju kära i varandra. Tror jag. Kanske. Kanske inte.