Blandade känslor... äntligen mammavecka igen och mina godingar kommer :)!! Ssamtidigt lite jobbigt eftersom älskling åker hem. Blä.

Som vanligt var grabbarna lite ostyriga och uppe i varv. Storebror stökade med lillebror i bilen hem och snodde alla bra tidningar. Fast lillebror var för trött för att stöka tillbaka och somnade utmattad. Storebror somnade strax efteråt.

Ganska okej kväll fram till att storebror började leva rövaren som vanligt med sitt vilda humör. Jag fick tala honom ordentligt tillrätta varpå han ju fick ont i magen. Blä. Han hör ju inte vad jag säger och vägrar lyssna den filuren. När jag sa att vi borstar tänderna och går och lägger oss i sängen och så tittar vi på lite film, så hörde han att han skulle sova?! Suck ... dags att rensa öronen på honom kanske ... hihi ... Nåja, fick honom nöjd igen och ägnade mig åt att pussa på honom och busa lite. Han var för trött för att protestera och jag märkte att han njöt av uppmärksamheten. I vanliga fall får jag inte pussas eller kramas, det får bara pappan göra, men ikväll fick jag :). Kan bli ruskigt svartsjuk på deras fina relation samtidigt som jag unnar dem båda den. Det är ju bara det att jag oxå vill kunna kela med min store grabb ...

Lillebror somnade som vanligt med armar och ben slingrade runt mig, min lille chimpansunge <3.

Känslorna rätt okej ikväll. Ingen tokångest än iaf ... saknar min goding lite och lite bekymrad över storebrors ständiga utbrott.

Nu ska jag försöka sova. Morgonen blir säkert tidig ;)

Du milde vad livet kan stöka ... och allt är bara mitt eget fel. Jag stökar för mig själv, jag stökar för mina underbara barn, jag stökar för barnens pappa och jag stökar för min älskling.

Jag är en 36 årig mamma till två små godinggrabbar. Jag var gift, levde i en förortsidyll med villa, två bilar och vovve. Nu är jag inte gift längre, jag lever i en tvåa och har ett liv som är bara stök. Och det enbart för att jag inte får ordning på mina känslor.

Jag som aldrig tänkt tanken på att träffa någon annan än den man jag älskat sen jag var 20 år. Men en dag krockade jag med den finaste av dem alla. Jag totalbrädades av kärleken. Frontalkrock med passionen.

Men sen kom fler känslor ... barnen då? ... leva med barnen bara på halvtid ?! Det var inte därför jag fick barn. Jag vill vara med mina barn alltid. Jag vill vara där när de ska somna, när de vaknar mitt i natten av en dröm, när de kommer hem från skolan, jag vill stå i ösregnet och titta på fotbollsträning fast jag hatar fotboll ... Mina barn är mitt allt ... men kärleken då? ... fan osse ... där sprack allt ...

Nu slits jag mellan mannen jag älskar och barnen jag älskar över allt på jorden och vars kärlek går utanpå allt. Min älskling varannan vecka och barnen varannan vecka ... så vill jag inte ha det. Jag vill ha barnen alltid alltid hos mig. Men då måste jag gå tillbaka ... till mannen jag lämnade. Han vill ha mig tillbaka. Än så länge iaf. Men går jag tillbaka förlorar jag min kärlek ...

För en utomstående låter allt förmodligen väldigt enkelt, att är du så j-la dum att du träffar en annan får du skylla dig själv. Japp, skyller mig själv, tro mig. Hatar mig själv. Önskar mig alltsomoftast bort från mitt eget liv. Är så fruktansvärt trött på mitt eget liv. Vill bara ha lugn och ro och leva i en familj igen. Är det något detta lärt mig, så är det ödmjukhet och att inte ha förutfattade meningar. Jag trodde aldrig i hela mitt liv att jag skulle skilja mig och det trodde ingen i vår närhet heller.

Tja, det var min värld lite kort. Denna bloggen kommer bli lite som en dagbok, en ventilationskanal för känslor. Jag har skrivit dagbok sen jag gick i fjärde klass och döpte mina dagböcker till tjusiga tjejnamn som Greta och Cissi :). Nu har jag tröttnat på att skriva i böcker men behöver likväl "prata" av mig.

Gonatt och allt sånt från lilla jag :)