Du milde vad livet kan stöka ... och allt är bara mitt eget fel. Jag stökar för mig själv, jag stökar för mina underbara barn, jag stökar för barnens pappa och jag stökar för min älskling.

Jag är en 36 årig mamma till två små godinggrabbar. Jag var gift, levde i en förortsidyll med villa, två bilar och vovve. Nu är jag inte gift längre, jag lever i en tvåa och har ett liv som är bara stök. Och det enbart för att jag inte får ordning på mina känslor.

Jag som aldrig tänkt tanken på att träffa någon annan än den man jag älskat sen jag var 20 år. Men en dag krockade jag med den finaste av dem alla. Jag totalbrädades av kärleken. Frontalkrock med passionen.

Men sen kom fler känslor ... barnen då? ... leva med barnen bara på halvtid ?! Det var inte därför jag fick barn. Jag vill vara med mina barn alltid. Jag vill vara där när de ska somna, när de vaknar mitt i natten av en dröm, när de kommer hem från skolan, jag vill stå i ösregnet och titta på fotbollsträning fast jag hatar fotboll ... Mina barn är mitt allt ... men kärleken då? ... fan osse ... där sprack allt ...

Nu slits jag mellan mannen jag älskar och barnen jag älskar över allt på jorden och vars kärlek går utanpå allt. Min älskling varannan vecka och barnen varannan vecka ... så vill jag inte ha det. Jag vill ha barnen alltid alltid hos mig. Men då måste jag gå tillbaka ... till mannen jag lämnade. Han vill ha mig tillbaka. Än så länge iaf. Men går jag tillbaka förlorar jag min kärlek ...

För en utomstående låter allt förmodligen väldigt enkelt, att är du så j-la dum att du träffar en annan får du skylla dig själv. Japp, skyller mig själv, tro mig. Hatar mig själv. Önskar mig alltsomoftast bort från mitt eget liv. Är så fruktansvärt trött på mitt eget liv. Vill bara ha lugn och ro och leva i en familj igen. Är det något detta lärt mig, så är det ödmjukhet och att inte ha förutfattade meningar. Jag trodde aldrig i hela mitt liv att jag skulle skilja mig och det trodde ingen i vår närhet heller.

Tja, det var min värld lite kort. Denna bloggen kommer bli lite som en dagbok, en ventilationskanal för känslor. Jag har skrivit dagbok sen jag gick i fjärde klass och döpte mina dagböcker till tjusiga tjejnamn som Greta och Cissi :). Nu har jag tröttnat på att skriva i böcker men behöver likväl "prata" av mig.

Gonatt och allt sånt från lilla jag :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja, det är sant ... idag är det krossade-hjärtans-dag ... Med andra ord är det min dag. Inte har jag blivit firad dock.   Tja, onekligen länge sen ... Vad har hänt? Tja, mitt livs kärlek har lämnat mig.   Jag är totalt krossad. Tveksamt om jag nå...

Ibland är ju mardrömmar alldeles too much ... inatt hade jag en sån ... den sitter fortfarande kvar i kroppen och jag vill inte gå och lägga mig. Rädd för att somna. Inatt drömde jag att mina chefer började lägga över mina arbetsuppgifter på andra ...

Jaha, det var ju ett tag sen ... onekligen ... Var ju tvungen att slå en flukt på statistiken bara för att det är lite roligt. Jag hade ju verkligen inte trott att någon alls skulle hitta in på den eftersom den varit stendöd hur länge som helst. Men ...

Det kryper i kroppen och jag önskar bara att någon serverade en lösning åt mig. Tänk att det ska vara så svårt att veta vad man själv vill och känner??!! Jag trodde jag var förvirrad som tonåring, men det var banne mig ingenting mot vad jag är idag s...

Rubriken säger väl allt ...